Publicerad den 13 januari 2025
Högsta domstolens avgörande NJA 2024 s.52, Möbelvaruhuset i Boden gäller rätt till försäkringsersättning efter att ett tak rasat in på ett möbelvaruhus beläget i Boden. Butikslokalen och den egendom som fanns i byggnaden totalförstördes vid raset. Möbelvaruhuset hade en försäkring med allriskmoment och begärde ersättning från sitt försäkringsbolag. Försäkringsbolaget avslog begäran med motiveringen att den skada som uppstod när taket rasade in inte omfattades av försäkringens allriskmoment.
I avgörandet ger Högsta domstolen viktig vägledning om vilken tolkningsmetod som ska användas vid tolkning av försäkringsvillkor. Högsta domstolen tar också upp vad som gäller för bevisbördans placering i försäkringstvister, d v s vilken part som måste bevisa vissa omständigheter. Vidare anger domstolen vilken utgångspunkt, huvudorsaksläran, som ska tillämpas vid bedömning av skadeorsak när flera faktorer bidragit till skadan. Dessutom tolkar domstolen vad som menas med plötslig och oförutsedd skada. Tolkningen av dessa begrepp är av stor vikt då det i många allriskförsäkringar uppställs krav på att det ska vara fråga om en plötslig skada och i nästan alla allriskförsäkringar att det ska vara en oförutsedd skada för att det ska vara fråga om ett försäkringsfall.
Tolkningsmetod
När det gäller tolkningsmetoden upprepar Högsta domstolen vad den redan uttalat i tidigare praxis och hänvisar till NJA 2023 s. 630 Epidemiavbrottsförsäkringen. Där konstaterade domstolen att ett villkors ordalydelse oftast är av central betydelse vid tolkningen av försäkringsvillkor. Ordalydelsen ska enligt domstolen tolkas i objektiv mening utifrån textens normala språkliga betydelse. Om ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar kan enligt domstolen ledning sökas i systematiken och i de övriga försäkringsvillkoren i avtalet. Även andra faktorer som villkorets syfte och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering kan ha betydelse vid tolkningen enligt domstolen. Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande måste enligt domstolen avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet.
I Möbelvaruhuset i Boden varförsäkringsvillkoren formulerade på så sätt att ett grundmoment täckte vissa särskilt specificerade skador, däribland skador p g a snölast på tak som uppkom i direkt samband med extrem nederbördsmängd under förutsättning att det p g a väderleksförhållandena inte varit möjligt att undanröja snötrycket, medan allriskmoment täckte alla ospecificerade skador som inte var undantagna. Av utredningen framgick att snömängden på taket var ordinär för regionen och årstiden och parterna var ense om att grundmomentet inte var tillämpligt, snön på taket hade inte uppkommit direkt i samband med extrem nederbördsmängd. Fråga var därför om allriskmomentet täckte skadan.
Allriskvillkoret var formulerat så att ersättning betalas för annan skadehändelse än sådan som anges i grundmomentet. Enligt försäkringsbolaget framgick det av formuleringen i avtalet att skada på grund av snö inte täcks av allriskmomentet då snölast anges i grundmomentet och där definieras som tyngd av snö. Eftersom skadehändelsen enligt försäkringsbolaget var snölast ansåg försäkringsbolaget att skadan inte omfattades av allriskmomentet.
Högsta domstolen tolkade försäkringsvillkorens ordalydelse och fann att det av ordalydelsen inte tydligt framgick vad som avsågs. Domstolen gjorde därför en tolkning av systematiken i försäkringsavtalet och jämförde med hur undantag för andra, likartade skador hade utformats i villkoren. Domstolen framhöll att när det gällde storm, som i likhet med snölast angavs i grundmomentet, så hade ett särskilt undantag gjorts för skada p g a storm i allriskmomentet. Om det var så som försäkringsbolaget angivit att alla skadehändelser som var uppräknade i grundmomentet uteslöt ersättning enligt allriskmomentet hade inte ett särskilt undantag för storm behövt göras. Det fanns således en skillnad i avtalet mellan hur två likartade skadehändelser behandlats. Enligt domstolen borde denna skillnad tillmätas betydelse.
Domstolen utgick således från att det fanns en avsikt med att avtalet hade utformats olika beträffande två likartade skadehändelser. Utifrån detta ställningstagande fann domstolen att det krävdes att en skada omfattades av grundförsäkringen för att ersättning enligt allriskmomentet skulle vara utesluten såvida det inte gjorts ett särskilt undantag i allriskmomentet. Något undantag i allriskmomentet för snölastskada hade inte gjorts. Domstolen konstaterade därför att allriskmomentet kunde omfatta skadehändelse kopplad till snölast. Efter att ha klargjort detta kom domstolen fram till att det inte var snölasten som var den huvudsakliga orsaken till skadan utan att den huvudsakliga orsaken istället var brister i byggnadskonstruktionen. Domstolens redovisning av metod för tolkningen av gränsdragningen mellan grundmomentet och allriskmomentet är intressant ur prejudikatsynpunkt men saknar betydelse för utgången i målet.
Bevisbördans placering
När det gäller bevisbördans placering i försäkringstvister hänvisar Högsta domstolen till tidigare praxis bl a avgörandet NJA 2021 s. 983 Bilbranden i Sollentuna. Av denna praxis framgår att försäkringstagaren har bevisbördan för omständigheter som gör att ett försäkringsfall föreligger och att försäkringsgivaren har bevisbördan för förhållanden som innebär att undantag ska tillämpas. I Möbelvaruhuset i Boden framhåller Högsta domstolen att denna uppdelning inte bör vara ensamt styrande. Detta då det enligt domstolen ibland kan vara svårt att avgöra hur ett villkor ska klassificeras och då det finns en möjlighet för försäkringsbolag att vid utformningen av villkoren välja om de ska formuleras som omfattnings- eller undantagsvillkor. Enligt Högsta domstolen bör en domstol istället även beakta sådana faktorer som i allmänhet tillmäts betydelse vid bestämmande av bevisbördans placering i tvistemål, såsom parternas möjligheter att säkra bevisning. Domstolen lyfter också fram den generella svårigheten att bevisa frånvaron av en omständighet.
Huvudorsaksläran ska vara utgångspunkt inom försäkringsrätten
En skada kan bero på flera samverkande orsaker. Detta kan leda till problem om det skulle vara så att en av skadeorsakerna omfattas av försäkring men en annan inte gör det alternativt omfattas av en annan försäkring. För att inte ansvaret ska bli oförutsägbart uttalar Högsta domstolen att den s k huvudorsaksläran ska vara utgångspunkt inom försäkringsrätten. Huvudorsaksläran innebär enligt domstolen att den orsak som är den huvudsakliga blir styrande för vilken försäkring – om någon – som ska bära hela skadan. I Möbelvaruhuset i Boden konstaterade domstolen att den snömängd som låg på taket vid raset var ordinär för regionen och årstiden och att den huvudsakliga orsaken till raset var brister i byggnadens konstruktion. Om byggnaden inte hade haft konstruktionsbrister skulle taket alltså ha klarat snölasten. Med huvudorsaksläran som utgångspunkt konstaterade Högsta domstolen således att skadan orsakats av brister i konstruktionen och att sådana omfattades av allriskförsäkringen.
Plötslig och oförutsedd
En förutsättning för att allriskmomentet skulle vara tillämpligt var att skadan var plötslig och oförutsedd. Kravet i allriskmomentet på att skadan ska vara plötslig innebar enligt Högsta domstolen att förloppet ska vara momentant d v s det ska inte gå att förhindra dess utveckling eller omfattning. Enligt Högsta domstolen är syftet med en sådan begränsning att undanta skador som utvecklas över tid. Domstolen konstaterade att de skador som uppkom till följd av takraset i stort sett var omedelbara och att skadan således var plötslig.
När det gäller begreppet oförutsedd hänvisade Högsta domstolen till NJA 2007 s.17 Scana Steels maskinförsäkring där domstolen tog ställning till hur begreppet oförutsedd skada skulle tillämpas i fråga om en maskinförsäkring. I det fallet angav domstolen att uttrycket inte kunde ges den bokstavliga innebörden att ingen faktiskt ska ha förutsett skadan. Kravet skulle istället uppfattas så att det i någon rimlig mening inte hade varit möjligt att förutse skadan utifrån en objektiv bedömning av vad som typiskt sett är möjligt att förutse.
I fallet Möbelvaruhuset i Boden anger Högsta domstolen att begreppet oförutsedd innebär att skadehändelsen inte får vara något som det finns anledning att räkna med. Villkoret oförutsedd syftar enligt domstolen till att utesluta skador som bl a beror på förslitningar till följd av normal användning.
Till skillnad från i Scana Steel maskinförsäkringsfallet där domstolen ansåg att det måste ha gått att iaktta trådbrott på linorna innan dessa brast och skadan var ett faktum konstaterade Högsta domstolen i Möbelvaruhuset i Boden att den bristande byggnadskonstruktionen inte var möjlig att upptäcka med blotta ögat. Inte heller vid en besiktning som hade gjorts några år tidigare hade det framkommit något som tydde på att konstruktionen var bristfällig. Domstolen fann därför att skadan i någon rimlig mening inte varit möjlig att förutse för Möbelvaruhuset och att skadan därmed varit oförutsedd.
Utgången i målet blev att Högsta domstolen fastställde att skadan omfattas av försäkringens allriskmoment eftersom den var plötslig och oförutsedd, och inga undantag från försäkringen skulle tillämpas. Högsta domstolen klargör i Möbelvaruhuset i Boden, viktiga tolkningsprinciper avseende försäkringsavtal. Av särskilt intresse är domskälen i den del som saknar betydelse för utgången av målet; att skillnader i avtalet mellan likartade skadehändelser måste tillmätas betydelse.
Artikeln är skriven av advokat Charlotte Dolk