Denna fråga besvarades jakande då den nyligen var uppe till prövning i Svea Hovrätt i mål T 872-19. Dom meddelades den 27 januari 2021. Domen är överklagad.
Under entreprenadtiden uppkom tvist om hur lång tidsförlängning entreprenören hade rätt till. Parterna var ense om att entreprenören hade rätt till tio veckors tidsförlängning med anledning av försenat bygglov och startbesked. Entreprenören hade begärt betydligt längre tidsförlängning p g a ändrade förutsättningar, ÄTA och hinder. Beställaren motsatte sig denna begäran. Parterna kom inte överens om en ny färdigställandetid. Beställaren hävde avtalet med åberopande av att entreprenaden hade försenats så att den uppenbarligen inte kunde färdigställas inom kontraktstiden och att förseningen medfört väsentlig olägenhet för beställaren, ABT 06 kap 8 § 1 p 1. Entreprenören gjorde gällande att det saknades grund för hävning då det förelåg rätt till tidsförlängning och även om det skulle ha varit fråga om en försening hade den inte medfört väsentlig olägenhet för beställaren.
Hovrätten fann att det inte var visat att beställaren genom hävningen kom att slutföra arbetena tidigare än den tidpunkt för färdigställande som entreprenören hade rätt till eller att beställaren hade haft fog för att anta att så skulle bli fallet. Hovrättens slutsats var därför att beställaren inte visat att förutsättningarna för hävning var uppfyllda och att hävningen således var obefogad. Hovrätten bedömde den obefogade hävningen som ett avtalsbrott som kunde läggas till grund för ett skadeståndsanspråk.
Hovrätten konstaterade sedan med hänvisning till avgöranden från Högsta domstolen att det är osäkert i vilken utsträckning en obefogad hävning kan utgöra avtalsbrott som grundar skadeståndsskyldighet utan att vårdslöshet föreligger. Hovrätten övergick därför till att pröva om beställaren hade handlat oaktsamt i förevarande fall, d v s om vårdslöshet förelåg. Vid prövningen fann hovrätten att rätt till tidsförlängning inte var klarlagd, att beställaren inte hade tagit initiativ till förhandlingar om frågan om tidsförlängning och att det inte heller var klarlagt att beställaren hade en berättigad förväntan på att färdigställa entreprenaden snabbare genom att häva avtalet. Mot bakgrund av dessa omständigheter fann hovrätten att hävningen måste anses oaktsam och att entreprenören därför var berättigad till skadestånd. Frågan om en obefogad hävning kan utgöra avtalsbrott som grundar skadeståndsskyldighet utan att vårdslöshet föreligger prövades aldrig av hovrätten.
Hävning är inte något som ska ske lättvindigt. Det är en sista utväg när det inte finns förutsättningar för att låta en avtalsrelation fortleva. Domen från Svea hovrätt innebär dock väl högt ställda krav för att få häva. Hovrättens utgångspunkt; att beställaren har att visa en berättigad förväntan på att färdigställa entreprenaden snabbare genom att häva avtalet, kan innebära svårigheter då detta sällan kan bedömas vid hävningstidpunkten. Oftast häver beställaren då det står klart att entreprenaden inte kan bli klar i tid och parterna inte kan komma överens om en ny färdigställandetidpunkt, d v s liksom förutsättningarna var i det här fallet. Beställaren kan inte ha avtal med två entreprenörer om samma sak. Upphandling av en ny entreprenör kan därför inte ske förrän det första avtalet är hävt. Av detta följer att det kan vara svårt för en beställare att ha klarlagt samtliga avtalsvillkor med den nya entreprenören, däribland tidsåtgång för kvarvarande arbeten, innan hävning sker.
Mot bakgrund av hovrättens resonemang i domen är vårt råd till beställare att försöka få klart för sig om det finns fog för att anta att ett snabbare färdigställande ska kunna ske med den nya entreprenören och också nogsamt dokumentera skälen för ett sådant antagande innan hävning sker.