I ett uppmärksammat rättsfall har prövats om en beställare i domstol kan få beslut om att entreprenören, vid äventyr av vite, måste återuppta sina entreprenadarbeten. Entreprenören hade sedan en tid avbrutit sina arbeten, men parterna var inte överens om anledningen till detta. I tingsrätten och hovrätten togs beslut om att, som säkerhetsåtgärd, förpliktiga entreprenören att vid äventyr av vite om 200 000 kr i veckan återuppta arbetet och slutföra entreprenaden. Beslutet gällde omedelbart. HD har nu upphävt beslutet.

Högsta domstolen (HD) har den 27 mars 2017 meddelat beslut i fråga om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken. HD ansåg att det av flera skäl inte var lämpligt att med stöd av denna bestämmelse förplikta entreprenören att återuppta arbetena. Det beslut som underrätterna hade meddelat upphävdes därför.

Ärendet gäller en totalentreprenad som Q-gruppen utfört för ett fastighetsbolag inom Akeliuskoncernen (Akelius). Entreprenaden omfattade att bygga om ett vindsutrymme till fyra lägenheter. Det uppkom tvist om bl.a. ÄTA-arbeten, och Q-gruppen avbröt arbetena i juni 2017.

Akelius fick i tingsrätten bifall till sin begäran att Q-gruppen mot vite skulle förpliktas att återuppta entreprenaden. Tingsrätten ansåg att det skäligen kunde befaras att Q-gruppen inte hade för avsikt att följa det avtal som Akelius hade gjort gällande och att det också skäligen kunde befaras att Q-gruppen även fortsättningsvis skulle komma att hindra eller försvåra utövandet av Akelius rätt. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömningar och fastställde beslutet.

HD meddelade prövningstillstånd i fråga om den beslutade åtgärden är lämplig i den mening som avses i 15 kap. 3 § rättegångsbalken.  Att åtgärden ska vara lämplig är en förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Det krävs också att sökanden har sannolika skäl för ett anspråk samt att det skäligen kan befaras att den som beslutet riktar sig mot på något sätt agerar i syfte att sabotera en kommande dom. Det ska också göras en proportionalitetsbedömning mellan sökandens behov och de olägenheter som uppkommer för motparten.

HD ansåg alltså att det var olämpligt att förelägga Q-gruppen att återuppta entreprenaden. Som ett skäl angavs att föreläggandet innebar att Q-gruppen måste fullfölja det avtal som parterna tvistar om, dvs. det blir en förtida verkställighet av en kommande dom. Detta är enligt HD normalt inte lämpligt och ett sådant beslut kan meddelas bara i mycket speciella situationer där sökanden har mycket starkt intresse av detta, t.ex. om ett anspråk rör en rättighet som bara kan utövas inom en kort tid.

Dessutom innebar åläggandet att Q-gruppen tvingas utföra relativt omfattande arbeten och dessa åtgärder kan i praktiken inte återgå. Åläggandet innebar alltså betydande olägenheter för Q-gruppen som enligt HD inte stod i proportion med den nytta som Akelius fick av åtgärden. Slutligen noterade HD att parterna var oense om flera frågor och att föreläggandet även av detta skäl var olämpligt.

Det har såvitt vi känner till inte tidigare begärts ett åläggande att återuppta en avbruten entreprenad. Vanligen väljer en beställare i stället att häva avtalet och upphandla en ny entreprenör att färdigställa entreprenaden. Den säkerhetsåtgärd som Akelius begärde i detta fall kan möjligen bli aktuell för mindre omfattande förpliktelser, t.ex. för att förmå en entreprenör – eller konsult – att utlämna projekteringshandlingar som innehålls eftersom det är tvist om betalning.

Den 22 november 2016 kom en klargörande dom från Högsta domstolen om bevisfördelning och beviskrav vid ersättning på löpande räkning. Domen gäller en konsumententreprenad, men den lär också få betydelse för avtal där beställaren inte är konsument.

Den omtvistade entreprenaden omfattade att utföra arbeten som hade påbörjats av en annan entreprenör men inte slutförts. Arbete skulle ersättas med 250 kr per timme. Konsumenten tyckte att entreprenören inte hade arbetat så många timmar som man begärde ersättning för och ansåg att skälig ersättning motsvarade knappt hälften av det timantal som entreprenören hade fakturerat.

Konsumenten vann i tingsrätten men förlorade i hovrätten. HD meddelade prövningstillstånd för vilket pris som konsumenten skulle betala och prövade då särskilt vad som gäller i fråga om bevisbörda och beviskrav.

För entreprenader åt konsument gäller konsumenttjänstlagen. HD hänvisade till 36 §, där det anges att konsumenten, i den mån priset inte följer av avtalet, ska betala vad som är skäligt. HD noterade att det i förarbetena till denna bestämmelse görs tydliga uttalanden om att det är näringsidkaren som har bevisbördan för prisets skälighet. Detta ligger enligt HD i linje med konsumenttjänstlagens allmänna syfte och också med den allmänna utgångspunkten att den som kräver betalning har att bevisa sitt krav. HD ansåg därför att det är näringsidkaren som ska bevisa att omständigheterna sammantaget är sådana att det begärda priset är skäligt. Det finns enligt HD inga skäl att tillämpa annat beviskrav än det som är gängse för tvistemål.

Entreprenören hade lämnat en tidredovisning där det för varje dag angavs vilka personer som hade arbetat åt konsumenten och hur många timmar de sammanlagt hade arbetat. Dessa personer hördes också som vittnen och bekräftade då att tidredovisningen var riktig. Det framgick dock inte av tidredovisningen vilket arbete som hade utförts eller hur den redovisade tiden var fördelad på olika arbetsmoment. HD ansåg att det därför inte var möjligt att få någon klar bild av det utförda arbetets art och omfattning och inte heller hur priset hade beräknats. HD ansåg därför att entreprenören inte hade visat att skäligt pris översteg det som konsumenten hade gått med på att betala.

Som noterats ovan lär HD:s dom också få betydelse för entreprenadavtal där beställaren inte är konsument. I standardavtalen AB 04 och ABT 06 finns ett par bestämmelser om ersättningsformen löpande räkning (självkostnadsprincipen). Det framgår dock inte hur entreprenörens redovisning ska vara utformad och inte heller när den ska lämnas. Bevisbördan för att en begärd ersättning är skälig bör även här ligga på entreprenören. För detta talar att det i 45 § köplagen finns en bestämmelse som överensstämmer med 36 § konsumenttjänstlagen. Entreprenören har också bäst möjligheter att säkra dokumentation om de resurser som används i entreprenaden.

HD ansåg att det inte var tillräckligt att bara redovisa vem som arbetat och antal arbetstimmar utan att det också krävs en viss redovisning för vilket arbete som har utförts. Detta kan anges i tidredovisningen men också i en dagbok. Redovisningen bör vara så utformad att beställaren har rimliga möjligheter att göra en uppföljning.

Vid avtal om löpande räkning bör det noga regleras hur entreprenörens redovisning ska vara utformad. Det bör också övervägas att införa regler om att beställaren ska ha insyn i upphandlingar och få redovisning för hur ingångna avtal tillämpas.

Högsta domstolen meddelade den 27 januari 2015 dom i ett mål som gäller tolkning och tillämpning av AB 04 kap 1 § 8. Bestämmelsen finns också i ABT 06 kap 1 § 9 och lyder: Saknas vid tiden för avgivande av anbud uppgifter som avser arbetsområdet eller det område som berörs av entreprenaden skall förhållandena antas vara sådana som kunnat förutses vid en fackmässig bedömning.

HDs prövning avser muddringsarbeten i Slite hamn på Gotland. Region Gotland hade anlitat en entreprenör, Secora Sverige AB, att mot ett fast pris om drygt 11 Mkr utföra arbetet. För entreprenaden gällde AB 04. Secora hade räknat med att utföra arbetet med ett mudderverk. Under utförandet stötte Secora på hårt kalkberg som mudderverket inte klarade av, och Secora behövde därför utföra sprängningsarbeten. Secora begärde särskild ersättning för dessa sprängningsarbeten, för stillestånd och för onödig muddring, sammanlagt närmare 22 Mkr. Region Gotland avvisade kravet. Gotlands tingsrätt och Svea hovrätt ansåg att Secora med hänsyn till det underlag som Region Gotland hade tillhandahållit avseende markförhållandena borde ha räknat med att det förekom berg som behövde losshållas med andra metoder än muddring, och domstolarna ogillade därför ersättningskravet.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om tolkning och tillämpning av AB 04 kap 1 § 8. I beslutet om prövningstillstånd noterade HD att det i målet ställs två tolkningar av bestämmelsen mot varandra, nämligen a) att entreprenören får utgå från det mest optimala förhållanden som en fackmässig bedömning tillåter och b) att entreprenören måste räkna med de mest negativa förhållanden som en fackmässig bedömning ger anledning att befara. Prövningstillståndet omfattade frågan om bestämmelsen ska tolkas på något av dessa eller på något annat sätt.

HD anger i sitt domslut att kap 1 § 8 ska tolkas på följande sätt: Vid en fackmässig bedömning ska entreprenören beakta sådana förhållanden inom arbetsområdet som är troliga.

HD ger i domslutet inget klart svar på den fråga som ställdes i beslutet om prövningstillstånd, nämligen vilket förhållande som en entreprenör ska räkna med när det vid en fackmässig bedömning finns flera alternativ. Istället gör HD en tolkning av begreppet fackmässig bedömning. Begreppet innebär enligt HD att entreprenören ska beakta sådana förhållanden som är troliga. Fråga är då vad som anses vara troliga förhållanden.

I domskälen redovisar HD att kap 1 § 8 har sitt ursprung i AB 65, och att det i Motiv AB 65 framgår att den fackmässiga bedömningen ska vara objektiv och grundad på de kunskaper som en fackman har samt att vid bedömningen ska beaktas samtliga relevanta omständigheter, bl a förfrågningsunderlaget och sådant som entreprenören har noterat vid besök på platsen. HD konstaterar att § 8 har ett nära samband med § 6 som bl a anger att beställaren i förfrågningsunderlaget förutsätts ha lämnat de uppgifter som kan erhållas vid en fackmässig undersökning av berörd fastighet samt med § 7 som anger att entreprenören innan anbud lämnas förutsätts ha gjort ett platsbesök. HD noterar att det i kommentaren till § 6 och § 7 anges som exempel att entreprenören har rätt att utgå från att asbest inte förekommer om detta inte angetts i förfrågningsunderlaget. HD slår också fast att § 8 är tillämplig även när det finns vissa uppgifter men dessa är oklara eller ofullständiga.

Vad gäller begreppet fackmässigt noterar HD att detta begrepp måste tolkas mot bakgrund av syftet med den aktuella bestämmelsen och de krav som kan ställas på entreprenören samt att den närmare innebörden av begreppet avgörs slutligt av omständigheterna i det enskilda fallet. Om förfrågningsunderlaget ger utrymme för olika bedömningar som var och en kan anses som fackmässig anser HD att entreprenören har rätt att utgå från den bedömning som leder till den lägsta kostnaden för kontraktsarbetena. Entreprenören ska enligt HD inte beakta sådant som inte redovisats i handlingarna och alltså inte prissätta osäkra förhållande. Anbudsgivare ska inte beakta alla risker som är tänkbara eller som möjligen föreligger. En anbudsgivare behöver inte heller räkna med att ett visst förhållande föreligger när sannolikheten är ungefär densamma för att det inte föreligger. Däremot ska en anbudsgivare enligt HD räkna med förhållanden som är troliga.

HD avslutar domskälen med att konstatera att Svea hovrätt hade ansett att sannolikheten var hög för att kontraktsarbetena inte kunde genomföras med det aktuella mudderverket utan kompletterande åtgärder. Detta innebär enligt HD en högre grad av sannolikhet än troligt, och det fanns då inte anledning att göra en ny prövning av målet. Secora fick alltså ingen särskild ersättning.

HDs dom ger svar på vissa frågor om hur kap 1 § 8 ska tolkas och tillämpas, men en del frågor är fortfarande oklara. Det har klargjorts att en anbudsgivare inte behöver räkna med sådant som inte redovisats i förfrågningsunderlaget och inte heller med förhållanden som möjligen föreligger. Det har också klargjorts att en anbudsgivare vid val mellan flera alternativ som är ungefär lika sannolika har rätt att räkna med det alternativ som leder till den lägsta kostnaden för entreprenaden samt att en anbudsgivare inte heller behöver räkna med ett visst förhållande om det är ungefär lika sannolikt att detta förhållande inte föreligger. Dessa klargöranden är viktiga och de ligger väl i linje med hur bestämmelsen allmänt tillämpas i branschen. Domen ger däremot inte klart besked i fråga om entreprenören har rätt att räkna med förhållanden som är möjliga om det finns mer kostsamma alternativ som är mer sannolika.

De tillämpningsproblem som fortfarande föreligger beträffande entreprenörens fackmässiga bedömning bör lösas praktiskt genom att beställare i förfrågningsunderlaget tydligt anger vilka förutsättningar anbudsgivarna ska räkna med, ex vis beträffande förekomsten av berg. Beställare kan då också inhämta à-priser för eventuell bergschakt för reglering mot faktiska mängder. Anbudsgivare kan också i anbudet ange vilka förutsättningar som anbudet är baserat på. Sådana texter kan dock uppfattas som en reservation som enligt förfrågningsunderlaget kan vara otillåten och innebära risk för att anbudet förkastas.

Det har på senare tid kommit flera domar som belyser hur bestämmelser i standardavtalen ska tolkas och tillämpas. Vi erbjuder oss att vid interna seminarier informera om dessa domar och hur de bör beaktas vid upprättande av förfrågningsunderlag och anbud. Kontakta gärna någon av våra jurister.

Genom införandet av den nya Plan- och bygglagen (SFS 2010:900) gäller sedan i maj 2011 krav om erhållande av så kallat ”slutbesked” vid genomförande av bygg-, rivnings- och markåtgärder. Slutbeskedet ersätter det tidigare ”slutbeviset”, och lämnas av byggnadsnämnden eller motsvarande i den kommun där det aktuella projektet är beläget. Värt att notera redan inledningsvis är att en byggnation som regel inte får tas i bruk före det att slutbesked har erhållits. Genom kravet på slutbesked, jämte vissa andra samtidigt införda förändringar, har kommunerna givits större befogenhet och ansvar vid genomförandet av denna typ av projekt, vilket delvis kan ses som en tillbakagång till vad som gällde enligt den före 1987 gällande Byggnadslagen. Det kan också inledningsvis nämnas att en åtgärd som kräver bygglov, marklov eller rivningslov, samt vissa andra åtgärder, inte heller får påbörjas före det att byggnadsnämnden har givit så kallat startbesked.

Relevanta lagregler avseende slutbesked återfinns i Plan- och bygglagens 10 kapitel. Enligt 34:e paragrafen stadgas således att byggnadsnämnden med ett slutbesked ska godkänna att en eller flera åtgärder som kräver bygglov, marklov eller rivningslov, eller som är anmälningspliktiga (de anmälningspliktiga åtgärderna anges i 6 kap 5 § Plan- och byggförordningen), ska anses slutförda och, i fråga om byggåtgärder, att byggnadsverket får tas i bruk. Enligt 4:e paragrafen stadgas uttryckligen att ett byggnadsverk inte får tas i bruk, i de delar som omfattas av ett startbesked för byggåtgärder, före det att byggnadsnämnden har lämnat slutbesked, om nämnden inte beslutar annat.

Redan av startbeskedet bör det framgå vilka handlingar som byggherren ska lämna in till nämnden inför beslut om slutbesked. Byggherren bör ge in sin begäran om slutbesked till byggnadsnämnden i god tid innan den aktuella byggnationen har färdigställts, så att nämn¬den kan kalla till slutsamråd för genomgång av förutsättningarna och undanröjande av eventuella hinder för att slutbesked ska kunna meddelas (Prop 2009/10:170, del 1, sid. 327).

För att slutbesked ska kunna erhållas har byggherren att visa att de krav som uppställts för de aktuella åtgärderna enligt beviljat lov, kontrollplanen, startbeskedet och eventuellt beslut om kompletterande villkor, är uppfyllda. Vidare ska byggnadsnämnden inte ha funnit skäl till ingripande mot projektet enligt 11:e kapitlet, som reglerar myndighetens möjligheter och ansvar rörande tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder. Det ska framhållas att byggnads¬nämndens slutbesked inte är att se som en garanti för att de genomförda åtgärderna till fullo uppfyller alla krav. Syftet med bestämmelsen är att det ska göras en bedömning av om de utförda åtgärderna är ”tillräckliga” för att kunna antas vara slutförda enligt gällande krav. Oavsett lämnat slutbesked är det alltid byggherren som har ansvaret för att gällande krav är uppfyllda (Didón m.fl, Plan- och bygglagen (2010:900) En kommentar del II, sid 10:34-37 s. 1).

Enligt 35:e paragrafen får ett slutbesked ges trots att det finns brister i uppfyllandet, om dessa brister är försumbara. Byggnadsnämnden ska i sådana fall i slutbeskedet göra de an¬märkningar som behövs med anledning av bristerna.

Om ett slutbesked inte kan ges på grund av att en brist, som inte är försumbar, behöver av¬hjälpas eller på grund av att en kontroll behöver göras i ett senare skede, har byggnads-nämnden enligt 36:e paragrafen möjlighet att ge ett slutbesked som är villkorat av att bristen avhjälps eller att den aktuella kontrollen görs (interimistiskt slutbesked). Om det är erforderligt ska nämnden i ett sådant besked ange vad som gäller i fråga om möjligheterna att ta byggnadsverket i bruk. När bristen sedan är avhjälpt, eller kontrollen genomförd, ska nämnden slutligt pröva frågan om slutbesked. Paragrafen avser främst situationen då bygg¬åtgärderna i ett projekt i allt väsentligt är slutförda, på rätt sätt, och ett slutbesked därför bör kunna fås med visst förbehåll om framtida åtgärd/kontroll. Som exempel kan nämnas radonmätning som behöver ske under vinterhalvåret och mätning av energiförbrukning eller värmeläckage (Didón m.fl, sid 10:34-37 s. 5).

En speciell situation är då byggande sker i etapper, exempelvis med successiv inflyttning av boende vid ny- eller ombyggnad. Enligt förarbetena till Plan- och bygglagen måste kontroll¬planen i sådana fall delas upp i flera planer eller också utformas så att slutbesked kan lämnas för olika delar av projektet i den takt de blir färdiga. I praktiken kan det dock ofta vara önskvärt att projektet kan tas i bruk successivt utan att detta har blivit förutsett redan vid upprättandet av kontrollplanen. Enligt Kommentaren bör det dock, trots avsaknad av uttryckligt lagstöd, ändå vara möjligt att dela upp slutbeskedet i flera omgångar trots att kontrollplanen inte anger det (Didón m.fl, sid 10:34-37 s. 2).
Eftersom ett vägrat slutbesked kan få långtgående konsekvenser för byggherren och övriga berörda på grund av användningsförbudet är det enligt förarbetena av vikt att kommunen inför ett beslut om vägrat slutbesked gör en bedömning av om ett användningsförbud är en proportionerlig åtgärd. Vid bedömningen bör kommunen göra en avvägning mellan å ena sidan konsekvenserna för den enskilde av ett förbud och å andra sidan det allmänintresse som finns av att åtgärden från säkerhets-, miljö- och hälsosynpunkt uppfyller föreskrivna krav (Prop 2009/10:170, del 1, sid. 327).

Ett beslut om vägrat slutbesked kan enligt 13:e kapitlet 3:e paragrafen överklagas till länsstyrelsen.

Vad så slutligen gäller byggnadsnämndens hantering av den aktuella typen av ärenden så ska nämnden enligt 37:e paragrafen pröva frågan om slutbesked så snart man har fått in eller skaffat sig det underlag som behövs för prövningen. Handläggningen ska ske skyndsamt. Om nämnden finner att det finns skäl för ingripande enligt 11:e kapitlet ska även detta handläggas skyndsamt. Regleringen är veterligen inte sanktionsbelagd, utöver allmänt gällande till¬syns- och sanktionsmöjligheter för kommunal verksamhet, och i praktiken torde den faktiska hanteringen av ärenden kunna variera kommunerna emellan. Det befarades vid införandet av de nya reglerna att ”köbildning” och stor arbetsbelastning hos byggnadsnämnderna skulle kunna medföra väntetid för erhållande av slutbesked och därigenom försenade överlämnanden, inflyttningar etc. Dock synes hanteringen från såväl myndighets som enskilds sida i huvudsak fungera tillfredsställande.