Vi hjälper våra klienter att bygga bestående värden

HD-DOM OM LÖPANDE RÄKNING

Den 22 november 2016 kom en klargörande dom från Högsta domstolen om bevisfördelning och beviskrav vid ersättning på löpande räkning. Domen gäller en konsumententreprenad, men den lär också få betydelse för avtal där beställaren inte är konsument.

Den omtvistade entreprenaden omfattade att utföra arbeten som hade påbörjats av en annan entreprenör men inte slutförts. Arbete skulle ersättas med 250 kr per timme. Konsumenten tyckte att entreprenören inte hade arbetat så många timmar som man begärde ersättning för och ansåg att skälig ersättning motsvarade knappt hälften av det timantal som entreprenören hade fakturerat.

Konsumenten vann i tingsrätten men förlorade i hovrätten. HD meddelade prövningstillstånd för vilket pris som konsumenten skulle betala och prövade då särskilt vad som gäller i fråga om bevisbörda och beviskrav.

För entreprenader åt konsument gäller konsumenttjänstlagen. HD hänvisade till 36 §, där det anges att konsumenten, i den mån priset inte följer av avtalet, ska betala vad som är skäligt. HD noterade att det i förarbetena till denna bestämmelse görs tydliga uttalanden om att det är näringsidkaren som har bevisbördan för prisets skälighet. Detta ligger enligt HD i linje med konsumenttjänstlagens allmänna syfte och också med den allmänna utgångspunkten att den som kräver betalning har att bevisa sitt krav. HD ansåg därför att det är näringsidkaren som ska bevisa att omständigheterna sammantaget är sådana att det begärda priset är skäligt. Det finns enligt HD inga skäl att tillämpa annat beviskrav än det som är gängse för tvistemål.

Entreprenören hade lämnat en tidredovisning där det för varje dag angavs vilka personer som hade arbetat åt konsumenten och hur många timmar de sammanlagt hade arbetat. Dessa personer hördes också som vittnen och bekräftade då att tidredovisningen var riktig. Det framgick dock inte av tidredovisningen vilket arbete som hade utförts eller hur den redovisade tiden var fördelad på olika arbetsmoment. HD ansåg att det därför inte var möjligt att få någon klar bild av det utförda arbetets art och omfattning och inte heller hur priset hade beräknats. HD ansåg därför att entreprenören inte hade visat att skäligt pris översteg det som konsumenten hade gått med på att betala.

Som noterats ovan lär HD:s dom också få betydelse för entreprenadavtal där beställaren inte är konsument. I standardavtalen AB 04 och ABT 06 finns ett par bestämmelser om ersättningsformen löpande räkning (självkostnadsprincipen). Det framgår dock inte hur entreprenörens redovisning ska vara utformad och inte heller när den ska lämnas. Bevisbördan för att en begärd ersättning är skälig bör även här ligga på entreprenören. För detta talar att det i 45 § köplagen finns en bestämmelse som överensstämmer med 36 § konsumenttjänstlagen. Entreprenören har också bäst möjligheter att säkra dokumentation om de resurser som används i entreprenaden.

HD ansåg att det inte var tillräckligt att bara redovisa vem som arbetat och antal arbetstimmar utan att det också krävs en viss redovisning för vilket arbete som har utförts. Detta kan anges i tidredovisningen men också i en dagbok. Redovisningen bör vara så utformad att beställaren har rimliga möjligheter att göra en uppföljning.

Vid avtal om löpande räkning bör det noga regleras hur entreprenörens redovisning ska vara utformad. Det bör också övervägas att införa regler om att beställaren ska ha insyn i upphandlingar och få redovisning för hur ingångna avtal tillämpas.

 

ROADMAP151120059.33450218.09699310