Nyhetsbrev

Entreprenör ansvarig för olämplig konstruktion

Högsta domstolen har i en nyligen avkunnad dom (den 12 juni 2009 i mål T 5042-06) klargjort innebörden av en central bestämmelse i standardavtalet AB 72. Bestämmelsen, kap 1 § 9, finns även i de nu gällande standardavtalen AB 04 och ABT 06 (kap 1 § 6, dock med något annan formulering). Bestämmelsen hade i AB 72 följande utformning: ”För riktigheten av uppgifter, undersökningsmaterial och handlingar jämte däri angivna konstruktioner svarar den part, som tillhandahållit dem. Detsamma gäller markering, som part tillhandahållit. Motpartens godkännande befriar icke från här angivna ansvar.”

Målet gäller en entreprenad som Platzer Bygg utförde åt den kommunala bostadsstiftelsen i Luleå under åren 1976 och 1977. Vid slutbesiktning konstaterades fuktgenomslag i anslutning till takkupor. Läckaget berodde på att takkuporna var felkonstruerade, och stiftelsen byggde därför om ungefär hälften av kuporna. Kuporna var utförda enligt konstruktionsritningar som utformats av Platzer. Platzer vägrade betala för ombyggnaden, bl a med hänvisning till att det var fråga om en generalentreprenad med tillämpning av AB 72 och att Platzer därför inte hade åtagit sig ett ansvar för kupornas funktion.

Platzers betalningsansvar prövades först av tingsrätt och sedan av hovrätt. Båda dessa domstolar ansåg att Platzer inte var ansvarigt, bl a eftersom entreprenaden var betecknad som en general¬entreprenad och eftersom ett ansvar för olämplig konstruktion inte tydligt framgår av
kap 1 § 9. Hovrätten framhöll också att beställaren hade egen expert-kunskap i byggfrågor och att Platzers konstruktion var billigare, vilket i första hand låg i beställarens intresse.

HD konstaterade att termen generalentreprenad används för att beteckna ett samlat åtagande och ansvar till skillnad från delad entreprenad. Däremot bör termen enligt HD inte i sig tolkas så att entreprenörens ansvar skulle vara begränsat till ett utförandeansvar. HD ansåg inte heller att användningen av standardavtalet AB 72 bör ha någon större betydelse för tolkningen. HD konstaterade att mellan-former är vanliga, antingen genom att det ingår konstruktionsåtagande i en utförandeentreprenad, s k insprängd totalentreprenad, eller genom att beställaren har utfört delar av projekteringen i en totalentreprenad,
s k styrd totalentreprenad. HD konstaterade därefter att kap 1 § 9 måste vara tillämplig även när en konstruktion är olämplig.

HDs dom är ett viktigt klargörande men egentligen inte särskilt överraskande för en entreprenadjurist. HD har tolkat kap 1 § 9 på det sätt som bestämmelsen normalt tillämpas i byggsektorn. Den entreprenör som har svarat för viss projektering skall också ha ett ansvar för att den valda konstruktionen fungerar för sitt ändamål. Detta ansvar skall gälla oberoende av hur avtalet har betecknats, eller vilket standardavtal som avtalats. I flertalet entreprenader är projekteringen fördelad mellan parterna. Det finns således ingen ”normal” ansvars-fördelning för någon entreprenadform. Beteckningen på avtalet och valet av standardavtal bör därför i sig inte ha mer än marginell betydelse vid avtalstolkning. Det skall istället vara det individuella avtalet och bestämmelserna i det åberopade standardavtalet som skall vara avgörande för avtalets tolkning och tillämpning. Standardavtalen är också anpassade till dessa blandformer.

HDs dom stämmer alltså väl överens med hur entreprenader upphandlas och genomförs. En tillämpning i enlighet med tingsrättens och hovrättens bedömning skulle däremot ha fått olämpliga praktiska konsekvenser. Beställaren skulle då ha anledning att särskilt kontrollera entreprenörens projekteringen, och beställaren skulle då få dubbla kostnader härför.

Vi hjälper våra klienter att bygga bestående värden
ROADMAP151120059.33450218.09699310